bengtssonmartin

Igår fyllde jag då år, eller nu blir det i förrgår men. Dagen började med tårta på sängen och presentöppning, väldigt mysigt och härligt att ha familjen samlad. Sen jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva detta. För ord har svårt att räcka till när det handlar om COLDPLAY men jag ska försöka.

Framåt tolvtiden tar jag cykeln ner på stan där jag möter med Harder. Det man kan säga om Harder, oavsett vad som händer i livet. så har vi alltid Coldplay 17/9 -08. Vi tar tåget upp mot Sthlm där vi även möter upp Enkan och Robyn. Vi strossar runt lite och kan för övrigt ha träffat världens roligaste kines. "Kolv med Blö" "Bla så". Han hade som ni märker problem med ärren precis som fördomen säger. Vi sätter oss senare på ett något slags fik och tar en öl och samlar tankarna inför kvällen och sedan blire Pizza Hut, klockan är nu närmare 16. Konserten började halv 8 enligt biljetten.

Sedan händer det lite annat skojigt innan vi får komma in i GLOBEN. Det sjuka är att vi hamnade långt bak i kön men ändå fick sjuka platser, ungefär 5 meter från scen. Vi blir om möjligt än mer taggade. Sedan kommer iaf förbandet in, sångaren från the strokes med nåra polare men det var inget vidare, stämningen avtog lite men kom sedan fort tillbaka när skynkena drogs ned och Life in Technicolor dras igång och bandet kommer och sedan pumpas det igång rejält.. De blandar gamla hits med nya. Violet Hill va tung. Clocks likaså.. Fix you kom tidigt men vilken allsång det blev och när gitarren kommer igång efter andra versen, det är något bland det mäktigaste jag varit med om. Det är ett sjukt tryck i arenan.. Andra låtar som man minns är min favorit från de tidigare skivorna, In my Place. Läskigt ljud när trummorna sätts igång och man kan inte annat än hoppa och skrika. Om man ändå ska namnge låtarna som de blev bäst tryck under var enligt mig.. Viva la vida, Fix you,  In my place...

Sedan kom en lugn version av The Scientist framförd bara på gitarr vilket ja faktiskt tyckte var lite synd men fortfarande läskig stämning i globen. När sedan Lovers in Japan kommer håller ja ärligt talat på att dö. Ner från taket kommer miljontals små utklippta pappersfjärilar och det är ett galet tryck. Bandet tackar för sig och går av scenen och vi känner alla att de kommer komma ut igen, de måste köra Yellow... Som ett brev på posten kommer ligan ut och scenen blir gul och yellow dras igång och ja måste säga att extranumret är den låt som har absolut bäst tryck. Hela ståplats åtminstone om inte hela globen sjunger med " Looook at the staaaars. loook how they shine for yooou, and everything you do"..

Efter konserten var man liksom helt tagen, man hittade verkligen inte orden. De var något sjukt. Orden räckte inte till för att beskriva det. Att få igång en publik på 14 000 är inte dåligt och som vi sa, fatta känslan att stå där som Chris Martin gör och veta att man kan få igång en sån stor folkmassa  genom att bara visa sig på scenen.. Den känlsan tror jag inte heller han beskriva. Jag skulle gärna pynta meningarna med fina och beskrivande ord om hur allt var men idag så funkar det inte riktigt. Det ord som bäst beskriver kvällen är nog. "Wow"  eller " Oj" eller kanske "magiskt" Annat går inte, det måste upplevas och jag hade gjort nästan vad som helst för att sett dem dagen efter och tillochmed i Oslo.....

Dagens: Coldplay - Allt